Om Fonden

 

Stiftelsen Mikael Ljungbergs minnesfond startade kort efter Mikael Ljungbergs bortgång i slutet av år 2004. Förutom Mikael Ljungbergs familj är flera vänner och idrottsprofiler drivande inom stiftelsen och aktiva i styrelsen.

 

Fondens pengar tillkommer i form av gåvor från privatpersoner, olika arrangemang och försäljning av boken Mjuka drömmar – hårda mål om Mikael Ljungbergs liv av Ulf Jörnvik och Mikael Ljungberg. Boken kan ni beställa här, avkastningen går oavkortat till stiftelsen.

Alla som önskar är välkomna att sätta in ett bidrag på stiftelsens bankgiro 700-6133. Din gåva mottages tacksamt och kommer att användas för att uppmuntra fler inom idrottsvärlden att verka i Mikael Ljungbergs anda.

Stadgar för Stiftelsen Mikael Ljungbergs Minnesfond.

Foto: Ulf PalmKunga

Han var där enbart för barnen, inte för publicitet

Tiden går och minnen bleknar. Men det finns de som utmärker sig på ett sätt som ingen kan glömma. Mikael Ljungberg var en av dem. Han startade själv Landslaget Mot Våld och föreläste ute i skolorna. Efter hans bortgång har Mikael Ljungbergs Minnesfond tagit över facklan. Stiftelsen är inriktad på frågor kring barnens rätt i samhället och vi vet att vi gör så mycket gott, för så många. Men ibland är det bra att påminna alla – även oss själva – om var tanken med Mikael Ljungbergs Minnesfond har sina rötter.

Mikaels far Jan Ljungberg berättar hur Mikael från ung ålder var en känslosam och tänkande kille, som tänkte mycket på livet och meningen med det. Han berättar även om gången Mikael åkte till Östra Sjukhuset för att visa barnen sitt OS-guld från Sydney. Hur han åkte dit ensam, med guldmedaljen i fickan, för att glädja några som hade det svårt.

Under perioden arbetade Mikael på Örgryte IS. Inte på fotbollssidan utan han hjälpte till och tog hand om sponsorer. Jan Ljungberg återger en av Mikaels berättelser, om en liten grabb som en dag sprang över parkeringen utanför Ullevi inför en match och skrek efter Mikael.

– Känner du inte igen mig? frågade grabben.
– Nej, svarade Mikael, du får ursäkta mig men det gör jag inte.
– Du var upp på Östra sjukhuset när min bror låg där. Han hade cancer och du var inne på rummet, förklarade pojken.
– Nu känner jag igen dig, hur är det med din brorsa? frågade Mikael.
– Han har gått bort nu, sa pojken och tittade bort.

Innan Mikael hann svara kom pojkens pappa fram och ursäktade sig och grabben. Mikael svarade att det var roligt att få prata med pojken igen, trots det tråkiga beskedet om brodern. Pappan tackade för besöket där på sjukhuset, det hade betytt så mycket för båda bröderna. Så skildes de åt.

Ett kort möte på parkeringen utanför Ullevi, som aldrig berättades för någon utanför familjen.

Det gick några år. Det tråkiga hände. Efter Mikaels begravning fick pappa Jan ett kondoleansbrev från pojkarnas mamma. Det var långt och välskrivet och handlade om gången då Mikael varit på sjukhuset. Om hur han hade sett en liten och väldigt sjuk pojke, hennes son, inne i ett litet isolerat rum.

Mikael hade frågat om han fick gå i rummet, varpå personalen hade förklarat att det fick han gärna men att han i så fall måste gå igenom en sluss, tvätta sig grundligt och ta på sterila kläder. Något Mikael gjorde utan att tveka.

Väl inne i rummet umgicks och pratade Mikael med pojken, för att sedan spendera tid med de andra barnen på avdelningen. Han hann till och med att brottas en stund med pojkens bror.

Mamman berättade i sitt brev att hon tyckte det var så speciellt av Mikael att på eget initiativ åka till sjukhuset den där dagen, för att träffa barnen och visa dem guldmedaljen. Andra idrottsmän hade också varit på avdelningen, men med ett följe av journalister och fotografer.

Mikaels besök på Östra Sjukhuset fick media inte veta om. Inte ett ord nämndes i TV eller tidningar. Det var naturligt för Mikael att göra det så. Han var inte där för sin egen skull eller
för att få publicitet. Han var där för barnens skull.

Det är därför vi på Mikael Ljungbergs Minnesfond fortsätter att arbeta så som vi gör. Med fokus på det viktiga. På att nå varje människa – varje barn.